Klimpfjäll-Gäddede

Det känns som ett helt liv sedan jag lämnade Klimpfjäll. 4 dagars vandring genom tankar och världar. Första delen från Klimpfjäll till Raukasjö var en av mina favoriter hittills på mitt Gröna band. Fin terräng, öppna vidder och ganska lagom stigningar. Sedan trampade jag in i träskmarken och mina fötter har varit blöta sedan dess. Vädret har varit kyligt och regningt och delvis blåsigt och jag mindes Ulrikas fråga om vad jag tycker är mest utmanande och plötsligt har jag ett klart svar : att frysa. Jag klarar inte att frysa. Det är som om delar av mig slutar fungera. Och jag har frusit senaste dagarna. Något jag också upptäckt är utmanande är tät skog. Det var liksom som gjort att det skulle sitta en björn bakom något och jag var blandat rädd och blandat uttrpkad av att bara se ris och träd och buskar så jag beslutade mig för att lyssna på musik (utan hörlurar) och det hjälpte mig tränga bort oro och jag tyckte det var behagligt men snart kom minnen till musiken. En låt spelades som jag haft på repeat under en tid då jag panikartat försökte tysta verkligheten för jag var livrädd för det som skedde. Det var min Amanda som efter en kramp hamnat på sjukhus och dagen efter fick man ingen kontakt med henne, hon reagerade inte på någon smärtstimuli. Man kontaktade mig och sa att de skjlle göra ryggmärgsprover och bad mig köra till Stockholm. Jag körde med den låten på repeat för att inte tänka. Väl framme låg hon i ett traumarum och fötter var vridna och händer likaså. Ögonen stirrade rakt fram men det fanns ingen Amanda där. Dygnen som följde var som en mardröm. Man var orolig om hon skulle behöva intuberas och ville isåfall inte göra det på det sjukhuset efrersom hon har en transplanterad luftväg som är trpng. Man pratade med ett annat sjukhus som backup. Efter någon dag började hon röra sig gungande, från ena sidan till andra, utryckte samma påhittade ord gång efter gång i timmar och låg däremellan och stirrade. Vid något tillfälle ropade hon mamma och jag satt där men hon uppfattade mig inte. Personal försökte prata om att det kanske inte blir bättre.

Vi försökte lägga en penna i hennes hand men det hände inget, efter ca en vecka gick det att resa henne upp och med stöd av mig och rollator tog jag henne till toaletten men inget hände. Sedan vände det. Hon kom tillbaka och reflexer fungerade och hon pratade och kunde röra sig. En svullnad med röda prickar över hela ryggen var det enda som var kvar efter 10 dagar.
Precis som med min rädsla för björnen, hanterade jag den skräck jag upplevde under dessa dagar med att förtränga att tänka på det och lyssna på musik...
Men nu gick jag alltså här ute i skogen och tänkte, kände och levde om dagarna, visserligen trygg i att det är några år sedan men rädslan för att ddt ska hända igen kommer alltid finnas kvar någonstans där under. Efter detta var jag helt slut och bestämde mig för att lyssna på ljudbok istället, det var otroligt behagligt att lyssna på någon annans berättelse❤️.
 Dagen efter gick jag snabbt förbi ett regnigt Ankerede och sedan upp på Rödfjället. Jag var fortsatt frusen och tog inte så mycket bilder, inte heller när jag kom upp över höjdrn ovsnför Väktarmon som var fantastisk. Där bröt faktiskt solen fram och jag grät. Det var så mjukt in i bröstet och jag kände en tacksamhet att få se de sista vyerna så klart. Grusvägen till Rolandstorp blev med sällskap av ljudboken och jag tältade längs vägen vid en naturrastplats sista natten innan jag i regn traskade sista milen eller två till Gäddede! Här landade jag på en pizzeria och åt Kebab! Så gott! Jag blev erbjuden att åka med en dam med färdtjänst en massa mil om jag skulle på samma håll, men jag förklarade att jag ska bara 100 m till och bo på hotell. Flera personer längs vägen sa Lycka till och "nu är du snart framme" och "sicket väder du har". Mysigt. Samtidigt inser jag ju att jag ser ju ut som en luffare mer än en vandrare just nu med mina tejpade, håliga regnbyxor och genomblöta uppsyn😬.
Väl här på Pilgrimshotellet har jag fått samtal hemifrån och det gör lite ont i hjärtat❤️. Livet.