Hemavan-Klimpfjäll

Denna etapp har varit så varierande. Första 4 milen från Hemavan var lite tunga i fötterna, en sträcka på några kilometer går längs dn asfalterad väg nära Riksgränsen och jag kände mig som ett jagat djur som knatade fram där när de stora monsterbilarna med sina deluxe husvagnar dundrade förbi. Det var skönt att komma tillbaka till fjällmiljön när jag vandrade in förbi Atos och vidare mot Arevattnet. Min första tältnatt på på en hög höjd och jag vaknade och såg dimma ligga tätt nedanför i dalen men hade det fint och klart. Miljön efter Atos var ganska speciell, det kändes som en plats för många väsen och har sin historia. Jag har som vana när jag är ute i naturen att alltid hälsa på miljön och när jag lämnar ett ställe tacka för att jag fått vara där. På vissa platser, exempelvis vid passager eller över bergåsar brukar jag försöka känna in och be om beskydd och "blessing". Det kanske låter konstigt men för mig är det helt naturligt. Naturen är mäktig och har stått där för mig i en evighet och jag är oerhört tacksam för att få vara gäst här och känner mig ödmjuk inför naturens krafter. Det är också ett sätt att vara närvarande i nuet, att ge sin fulla uppmärksamhet till en plats. Och jädrigt praktiskt när man packat ihop efter en tältnatt och vänder sig om och tackar platsen för då uppmärksammar du till 99 % om du glömt eller tappat något🙃.

Det blev snart en ganska blåsig och regnig och dimmig tur över de vackra topparna vid Skalvattnet och jag tog knappt några bilder alls eftersom jag var kall och till slut hadd ett mål i huvudet, jag måste in och värma mig någonstans. Detta någonstans fick bli Åtnikstugan som låg många mil bort men en genväg (blåsig men ofantligt vacker) gjorde det möjligt att nå dit på kvällen.  

Tiden blir väldigt annorlunda tycker jag när man är ute såhär. Jag vandrar ju hela dagarna och vädret kastas om ibland flera gånger per dag och runt varje krök, eller bakom varje topp öppnas ett helt nytt universum av nya dalar och toppar så det känns som ett dygn är stort, mäktigt och jättelångt. Samtidigt upplever jag inte det som dagarna är långtråkiga på något sätt, det är bara att de innehåller så otroligt mycket som känns både fysiskt och psykiskt och själsligt.

Jag har haft lite otur, känns väldigt smått nu när jag ligger på ett varmt hotellrum men ute på en topp miltals bort så blir man ganska ynklig (eller jag blir iallafall) när något händer. Jag halkade i en sluttning och brakade med min tyngd på min ena hand och stav och det kändes som jag bröt fingret. Tejpade ihop fingret med ett annat på kvällen och reflekterade över att det kan bli jobbigt med smärtan men lyckligtvis är nog inte fingret brutet, det är inte så funktionellt men värker inte🙏. 
Jag valde ju att sova i Åtniksstugan och det var underbart att bli varm och få alla kläder torra. Dock hade jag sån värk på natten. Kanske var det kroppen som skrek efter att ha hållt andan under de kalla tidigare dygnen. Jag har ju värk vanligtvis till och från i min kropp till vardags så det är något jag är relativt van vid, men det är inte alltid lika lätt att utestänga smärtan. Dock gjorde natten underverk med mig och när det dessutom visade sig sol på morgonen så fick kroppen så kraft och energi så jag gick hela resterande vägen till Klimpfjäll och kom därför fram en dag tidigare än beräknat! 
Och det känns jättefint för det innebär att jag tar en vilodag och nu i helgen är det inte vilken dag som helst, det är min älskade sons födelsedag❤️. Min superfina son som funnits hela sitt liv vid sin systers sida, alltid månat om sin mormor som hon vore gudinna och om 1 vecka börjar han på folkhögskola med naturlivinriktning. Jag är oerhört stolt över honom. Att han tagit sig genom sina svårigheter i livet och är där han är idag, det är verkligen ingen räkmacka. Snarare en stor medalj och en fin framtid❤️ Bilden nedan är från när han och jag var på Kebnekaise.