Idag fanns bara ett klokt beslut att ta. SURFA. Havet skrek efter oss och vinden skakade om såväl huset som bilen och de enorma träd vi har på baksidan. Så mycket liv och energi och kraft! Det är söndag. Vilodag. Hur vilar man med maxpuls och oro? Vi släppte taget, trötta ben tog oss till bilen efter att vi packat ihop och väl på stranden blir det så tydligt att det är helt rätt. Min dotter kastar sig ut bland vågorna, hennes skörhet är som bortblåst och hon är en bland alla våtdräktsklädda äventyrare med brädan i högsta hugg. Det är kraftiga vågor, 2 m och jag har fullt upp ta mig fram och hänga kvar tills jag kan fånga en våg. Jag iakttar och är tacksam att hon precis som jag trivs här. Det är tufft men ärligt talat så är annat väldigt mycket tuffare just nu. Kampen i vågorna skapar välmående, bygger muskler och ger go avslappning efteråt. Det vi brottats med i veckan tar livskraft och lämnar både smärta och frågor om värdegrunder inom vården framför allt men kanske till viss del samhället i stort.
Jag har tagit beslut efter en dialog med en sjukhuspräst som genom att finnas ger mig en möjlighet att också finnas. Med det menar jag att JAG, den jag är, kan prata och därigenom också existera. I svåra stunder är det lätt att tappa sig själv. Så jag tog beslutet att boka in mig på fjällträffen relaterar till mitt Gröna band. Där ser jag mig. Återhämtning men också möjlighet att inhämta viktig kunskap om livräddning till fjälls mm. En oas i min höst. Jag bestämde mig för att tälta, saknar att sova utomhus, bara det kommer göra underverk.
Mer beslut är att jag tar en dag i taget. I nuet är jag som starkast och jag vet att allt blir bra. Jag kommer trots det hemska motstånd vi fått i den situation min familj befinner sig i, att nå målet. Målet är min dotters dröm om ett hållbart liv med det stöd hon behöver här i vår stad. Den minsta och bästa av regionerna sägs det. Ja. Så ska det bli.
