Ammarnäs-Hemavan

Så var sista delen av Kungsleden avklarad. Jag tyckte väldigt mycket om denna del, många mäktiga vyer och känsla av närhet till massiva fjäll. Himlen var vidunderligt vacker och det var en relativt smidig vandring hela vägen. Mina två tältnätter blev bra men mitt liggunderlag verkar pysa lite så vaknade ganska platt och kall båda nätterna. När man är ute såhär ensam blir små saker ganska viktiga. Det där lilla leendet från de man möter, det vänliga "hejet" och de små stunder då man får en guldklimp från någon iform av att de stannar upp och berättar om vilka fantastiska vyer man snart kommer till eller att de precis haft ett fantastiskt dygn och man har det framför sig. Det får de trötta fötterna att studsa till lite extra. 

Det fick mig att sjunka tillbaka i tankarna, till det första år Amanda bodde på sjukhus, men också till tiden jag arbetade på BUS (Kronprinsessan Viktorias barn och ungdomssjuhus Linköping) - det var så enkelt att bli så glad inuti för så "små" saker. Som att se ett leende eller få skratta tillsammans. Att känna liv. Hålla en hand. Få en klapp på axeln. Ge någon sin uppmärksamhet. Sånt vi annars ofta tar för givet eller kanske knappt uppmärksammar.
Jag känner en tacksamhet till det som det innebär att vara nära vården,  det extra perspektiv som uppstår både som privatperson/anhörig men också i tjänst som personal. Det är en gåva att få arbeta i en mänsklig miljö där livet och hälsan är fokus.
 

För att fira att jag gått klart Kungsleden och därmed är halvvägs så har jag ätit gott och bott lyxigt. Jättemysigt lokalt hotell som jag varmt rekommenderar: Tunet. 

I detta fick jag dock en dipp, att lämna gosiga filten på 5-6 dagar ute i tält, trasigt liggunderlag, ont, tomt på mat och ork kändes ganska orimligt... Men efter en god frukost ska jag gå till Sportringen och köpa nytt underlag och 5-6 dagars mat och sen tuffar jag på längs Lapplandsleden. Det är ok att känna som det känns. Jag påminner mig om atg jag är inte färdig med min resa än. Det blir bra.