Abisko-Saltoloukta

Jag är mäkta stolt över mina färgpåsar, den vita är min sovpåse inklusive garderob, den orange är mitt apotek inklusive powerbank/sladdar och den gröna är mitt matförråd. Det underlättar för mig när jag nu lever med mitt hus på ryggen. 
Första delen av Kungsleden har jag gjort nu, det har varit spännande dagar med vacker natur, fina möten och många tänkvärda stunder. Dag Hammarsköld har funnits med i olika sammanhang, dels med sina meditationsplatser men även ikväll när restarangpersonalen läste kvällens text och det var en av Dags texter om att vara i nuet. Hans ord berör. Och gör denna resa helt begriplig och meant to be.
Idag har jag trampat 3 mil asfalt och någonstans där funderade jag över vad som är den största utmaningen med det. För mig idag var det tiden. Jag ville med båten till Saltoloukta och behövde därför passa en tid. Det var svårast. Jag märker att jag njuter av den smått tidslösa sfär jag lever i och jag vill låta min kropp, själ och naturen samsas och bestämma min takt.
Jag har inte haft täckning sedan Abisko så därför blir det ett ganska långt inlägg, det finns så mycket jag vill dela men får ge godbitar.
Att vandra är ju inte bara glädje och lätta steg. En morgon vaknade jag helt slut, hade haft huvudvärk och upptäckt två jätteblåsor på ena foten och en böld på andra foten. Var ynklig och när jag packar om hittar jag kortet på Jonas. Hans varma leende möter mig och jag hör nästan hans varma skratt. Tack Jonas för det. När jag gick ur tätet möttes jag av en regnbåge (har lagt med fotot på den i inlägget) och jag kände att denna dag fick bli med honom. Jonas gick bort kort innan denna tur och jag tog med kortet från begravningen för jag vill visa honom platser jag skulle upptäcka, bland annat meditationsplatser från Dag H. Nu blev det att jag kunde luta mig mot honom och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur sorgen hans bortgång väckt, handlar om så mycket mer. Det har hjälpt mig möta min sorg jag burit inom mig så länge, sorg och rädslor. Det är så många år jag varit rädd i omgångar för att telefonsamtal ska innehålla dödsbesked. Den dagen jag fick samtalet om J död blev allt verkligt, även om det inte gällde den jag varit rädd att förlora. Jag gick ner till sjukhuskyrkan (en plats jag undvikit i flera år) och nu under min vandring har jag kunnat gråta. Det är ok. Jag tillåter mig känna att jag önskar vi pratat mer. Jag tillåter mig också känna tacksamher för mitt liv. 
Det tycker upp människor längs vägen, som små guldklimpar. stugvärdar som har koll på oss bandare (och är flerfaldiga bandare själva💪) människor vid middagsbord som bjuder på sina berättelser, andra bandare som man delar en kort stund med. 

Det är verkligen en rikedom utan dess like att vandra.

Och inte att förglömma; jag har en fantastisk familj därhemma som jag ska ringa nu när jag har täckning❤️🙏

Jag är mäkta stolt över mina färgpåsar, den vita är min sovpåse inklusive garderob, den orange är mitt apotek inklusive powerbank/sladdar och den gröna är mitt matförråd. Det underlättar för mig när jag nu lever med mitt hus på ryggen. 
Första delen av Kungsleden har jag gjort nu, det har varit spännande dagar med vacker natur, fina möten och många tänkvärda stunder. Dag Hammarsköld har funnits med i olika sammanhang, dels med sina meditationsplatser men även ikväll när restarangpersonalen läste kvällens text och det var en av Dags texter om att vara i nuet. Hans ord berör. Och gör denna resa helt begriplig och meant to be.
Idag har jag trampat 3 mil asfalt och någonstans där funderade jag över vad som är den största utmaningen med det. För mig idag var det tiden. Jag ville med båten till Saltoloukta och behövde därför passa en tid. Det var svårast. Jag märker att jag njuter av den smått tidslösa sfär jag lever i och jag vill låta min kropp, själ och naturen samsas och bestämma min takt.
Jag har inte haft täckning sedan Abisko så därför blir det ett ganska långt inlägg, det finns så mycket jag vill dela men får ge godbitar.
Att vandra är ju inte bara glädje och lätta steg. En morgon vaknade jag helt slut, hade haft huvudvärk och upptäckt två jätteblåsor på ena foten och en böld på andra foten. Var ynklig och när jag packar om hittar jag kortet på Jonas. Hans varma leende möter mig och jag hör nästan hans varma skratt. Tack Jonas för det. När jag gick ur tätet möttes jag av en regnbåge (har lagt med fotot på den i inlägget) och jag kände att denna dag fick bli med honom. Jonas gick bort kort innan denna tur och jag tog med kortet från begravningen för jag vill visa honom platser jag skulle upptäcka, bland annat meditationsplatser från Dag H. Nu blev det att jag kunde luta mig mot honom och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur sorgen hans bortgång väckt, handlar om så mycket mer. Det har hjälpt mig möta min sorg jag burit inom mig så länge, sorg och rädslor. Det är så många år jag varit rädd i omgångar för att telefonsamtal ska innehålla dödsbesked. Den dagen jag fick samtalet om J död blev allt verkligt, även om det inte gällde den jag varit rädd att förlora. Jag gick ner till sjukhuskyrkan (en plats jag undvikit i flera år) och nu under min vandring har jag kunnat gråta. Det är ok. Jag tillåter mig känna att jag önskar vi pratat mer. Jag tillåter mig också känna tacksamher för mitt liv. 
Det tycker upp människor längs vägen, som små guldklimpar. stugvärdar som har koll på oss bandare (och är flerfaldiga bandare själva💪) människor vid middagsbord som bjuder på sina berättelser, andra bandare som man delar en kort stund med. 

Det är verkligen en rikedom utan dess like att vandra.

Och inte att förglömma; jag har en fantastisk familj därhemma som jag ska ringa nu när jag har täckning❤️🙏